Svartvitt

Jag tycker egentligen inte om att fotografera i svartvitt men nu gjorde jag det lite i alla fall och då bjuder jag på två av dessa foton här. 

Höstfoton

Mina fina hundar som alltid accepterar mina galna foto idéer.

Inre tankar

Har suttit och funderat på hur jag ska formulera det här inlägget några timmar nu men bestämde mig för att jag låter bara fingrarna gå så får vi se vad det blir. Det är inte ofta jag figurerar själv här och blir personlig men måste skriva bara. Denna veckan kan jag sammanfatta med ungefär ett enda ord. Hopplöst! För hela veckan har ungefär gått i den känslan, att det är hopplöst. Ja, eller inte hela då men dom som känner mig vet att jag i princip aldrig fokuserar på det positiva hur stort det än är utan för mig är alltid det negativa i fokus, hur litet det än är. I måndags kändes allting lätt, vädret var fint, underbar höstdag, jag kände mig lätt, svävade fram med hundarna på promenaden, lyckades ta några extra fina höstbilder på hundarna (dom kommer senare idag skulle jag tro). Men det vackra varar inte för evigt... Något inte många vet är att jag håller på att verkligen ta tag i min vikt och utseende för att kunna bli det jag alltid velat vara och visst jag har gått ner 10 kg än så länge (på cirka 7 veckor) men det räcker inte, inte på långa vägar. Kanske har jag för stor press på mig själv men denna vecka har det i princip stått still på vågen och jag vill bara ge upp (ni som känner mig vet att mitt tålamod inte är det bästa heller), känslan av hopplöshet. Sen är grejen det att jag vet inte om det syns, jag vet  inte om det syns att jag gått ner i vikt. Jag ser det inte, jag tycker mig inte se det och det gör mig galen och dom som sagt det till mig är folk som redan vet att jag gått ner si och så mycket och att jag kämpar och eftersom dom vet det redan så kan jag inte riktigt tro på det. Jag utgår från något scenario där jag tror att alla  i princip ljuger för mig och jag vet så är det inte alls men ja min hjärna tänker för mycket för mitt eget bästa. Sen är jag rädd för att typ göra folk besvikna, typ dom jag berättat för att jag gått ner si och så mycket i vikt som jag inte träffat på länge, tänk när jag träffar dom om dom helt enkelt inte kan se att jag gått ner i vikt, tänk om det helt enkelt inte syns? Som sagt var jag ser det inte, fast ja min värsta fiende är ju jag själv. Aldrig nöjd med hur jag ser ut, kan stå och titta mig i spegeln och leta efter något jag är nöjd med. Det slutar alltid typ med att jag tänker jo men visst mitt hår är fint men det kunde vara längre, mina ögon är fina men dom kunde vara blåare. Alltid blir det de där ordet "men" och allvarligt talat jag försökte komma på något mer jag tycker är fint när jag tittar på mig själv men det slutade där med håret och ögonen, hittade helt enkelt inte mer och ändå tyckte jag inte att det jag såg dög nog ändå. Jag tror inte jag kommer längre med det här inlägget just nu heller och det jag sitter och funderar på nu är om jag ska publicera det eller inte. Jag är inte så här personlig egentligen och trycker jag på publicera nu så får ganska många människor reda på en del av mina, vad ska man säga, inre tankar. En sammanfattning bara nu när jag väl bestämt mig för att publicera detta efter att ha suttit och stirrat på skärmen 10 minuter och lyssnat på en av mina favoritlåtar (Gråt!-Peter Lemarc). Jag är inte deprimerad eller något sånt så tro inte det jag är bara mig själv, självkritisk med noll tålamod typ och hela känslan av hopplöshet är väl att vågen stått så still denna vecka...